beautifulbychristina

D vart lite jobbit i veckan.. på sönda är det ett år sedan Du försvann ifrån oss.. Hur kan tiden gå så fort? Varför läks jag inte? Kan nog ganska självsäkert påstå att inte en enda dag har gått det här året utan att jag tänkt åtminstone en tanke till dig. Till er båda. En av er är fortfarande här. Fysiskt i alla fall. Men i övrigt var det länge sedan vi sågs.

Gråter inte så ofta längre. Men den här veckan har d hänt varje dag. En sak som är annorlunda iaf. Det känns inte som om mina revben håller på o vända ut och in på mig. Så som det kändes när jag fick beskedet. Jag vill aldrig känna så igen! Jag kunde inte andas, tårar sprutade åt alla håll. o min bröstkorg höll på att explodera.. Som om jag fick en slägga rakt in i solarplexus.

 Ingenting är värre än att förlora någon man älskar. Det värsta är inte att jag aldrig mer kommer få se dig ta upp kammen ur din bakficka o släta till ditt hår, krama dig, höra dig berätta alla anekdoter från din ungdom. Skratta åt alla dina skämt, eller fira din namnsdag.. Gå runt i din välskötta trädgård och kolla vad du sått i år, vänta på att krusbären ska mogna.

Nä, det värsta är att jag lär aldrig komma över att jag inte berättade för dig varje dag att jag älskar dig. Eller kanske inte varje dag, det kan ju bli lite tjatigt.. Men oftare.

Jag hoppas verkligen att du visste det. Vet det fortfarande. Att i varje kram jag någonsin gett dig, där har jag lagt min kärlek till dig. Hoppas att mina handlingar visade att du alltid haft och har en speciell plats i mitt hjärta.

Jag saknar dig nått fruktansvärt Farfar.